Jag var duktig efter gymnasiet. Var aldrig arbetslös, utan jobbade; hankade mig fram på olika städjobb ända tills jag efter en längre tid som städare på sjukhusets geriatriska avdelning lyckades få ett jobb på ett bemanningsföretag.
Ett sånt där företag som hyr ut personal till andra företag.
Jag var stolt som en tupp.
Köpte en chic kavaj och liten kjol, kände mig i karriären, och var taggad och redo att lära mig receptionistlivets alla kunskaper. (För det var mest sånt: receptionistuppdrag, telefonist, sortera papper.)
Men alltså:
Nog blev jag uthyrd, alright.
Under de första slitsamma sex månaderna skeppades jag runt på över 30 arbetsplatser. En dag i telefonväxeln på Posten, två dagar i receptionen på IT-företaget, tre dagar i växeln på elbolaget, en halv dag på arkitektbyrån..
Alltid nya omständigheter, aldrig igenkänningens trygghet och vila, och alltid skulle jag vara glad och peppad och vara snyggt klädd och se till att ta lite kortare raster än den ordinarie personalen. Så stod det i mitt kontrakt.
Jag var väldigt duktig på det där.
Väldigt duktig på att vara robot.
Ett telefonsamtal tidig morgon berättade var jag skulle arbeta för dagen, stresspåslag, på med kavaj och kjol och fina skor, låsa den gröna dörren till min lilla lägenhet ute i förorten, sätta mig på bussen. Rätt buss. Hitta rätt ställe. Karta och adress i fickan. “Hej hej allihopa, här kommer jag och ska arbeta här i fyra timmar!”
Slitsamt.
En av dessa vanliga morgnar på bussen – kavaj, karta i fickan, uthyrningsrobot – lyssnade jag på radio. P3. Morgonpasset. Titta ut genom bussfönstret, slölyssna.
Låten slog ned som en blixt.
Det var första gången jag hörde It takes a fool to remain sane med The Ark, och det bara klickade till i mig.
Inre marschorder, plötsligt klädd i ord:
Det räcker nu.
Musikens kraft. Den låser upp saker i oss, formulerar de sanningar vi kanske inte velat formulera.
Samma eftermiddag gick jag in på min bemanningschefs kontor och sa upp mig. Jag gjorde det inte särskilt elegant, och inte särskilt genomtänkt, men jag gjorde det. På riktigt.
It takes a fool to remain sane.
“Jag vill något större, jag vill inte vara alltid-glad-robot och aldrig veta var jag ska jobba eller vad mina arbetskamrater heter och jag får ont i magen av det. Det går inte längre, jag mår inte bra av det här.”
Men!
Då plötsligt.
Först då:
De tyckte att jag var bra. De ville ha mig kvar. Kanske hade jag några önskemål, kanske ville jag vara kvar om det var annorlunda?
Överraskad klämde jag i med det jag enda jag då visste: att jag önskade mig att få skriva, och att jag ville vara på samma arbetsplats länge.
Och innan jag visste ordet av så “Jomenvisst, det kan vi nog ordna – vi har faktiskt ett uppdrag här ska du få se, kanske kan det vara intressant att vara uthyrd dit?”, och jag befann mig hux flux med eget kontorsrum på ett stort telefonbolag, med ett fritt och ganska diffust uppdrag som “intranätsredaktör” för ett intranät som ännu inte riktigt fanns.
Jag fick nu plötsligt vara på samma arbetsplats varje dag.
Och jag fick skriva.
Iallafall ibland.
Iallafall den del av tiden som jag inte ägnade åt att gå i korridorerna och bära pärmar för att försöka se upptagen ut, eller sitta vid min dator och låtsas att jag arbetade trots att det hela var så diffust att jag i själva verket inte hade så värst mycket arbete alls.
Men det gjorde inte så mycket. Inte i det längre perspektivet.
För det som hände var att jag tagit ett steg i någorlunda riktning mot mina drömmar, och att något ännu mer nu plötsligt blev tänkbart.
Så när jag en morgon ett par månader senare vaknade med tanken att jag skulle söka till en journalistutbildning så kändes det inte helt bananas, utan som ett ganska rimligt steg. Att bli intranätsredaktör igen, liksom, fast skriva på riktigt. Nog borde det väl gå.
Så jag sökte.
Och jag kom in.
Och jag läste där i två år, blev journalist, fick en grund och en början och en riktning som lett till det liv jag har idag.
It takes a fool to remain sane.
*
Och jag tror att vi alla får dessa inre marschorders emellanåt. Uppdykande av sig självt, eller triggade av musik eller konst eller andra människor.
De talar om för oss vilken vår riktning är. Hur vi kan välja för att leva som allra mest i samklang med oss själva.
Visst – ibland vågar vi inte. Det går bara inte.
Det är okej.
Andas.
Låt det vara så.
Ingenting är ödelagt eller för sent.
Kanske kan du samla mod att våga välja den andra riktningen nästa gång impulsen dyker upp istället?
(För, jo, det gör den.)
Det svindlande: att vår framtid är som den väg en rymdraket tar på sin bana. Ändrar vi vinkeln nere vid uppskjutningen med bara någon grad så ger det stor effekt i riktningen på sikt.
Så – låt dig triggas. Lyssna på impulsen när den kommer, följ marschordern som väckts.
“Wasn’t life supposed to be more than this?” frågar Ola Salo och The Ark i låten som blev min trigger den där gången.
Och svaret är jo.
Det är supposed to be more.
Och det går.
Och du får.
Och det är fantastiskt.
Var befinner sig rymdraketen du om fem år ifall du ändrar vinkeln nu en grad eller två?
Ad astra!
Stjärnfyrverkerier och favoritmusik,
Åsa-Saga
*
(Ps. Bilden på Ola Salo mot den blå himmeln, som jag använt i mitt collage längst upp i inlägget, har jag lånat från videon till It takes a fool to remain sane, som finns här.)
