Instagram

Öppna i Instagram

Högkänslighet mjukhet & self-care

Det var inte bröstcancer, det var känslostockning

 

När mitt vänstra bröst efter sex veckors tilltagande smärta till slut värkte så mycket att jag inte ens kunde sova så viskade dödsångesten oroliga sånger för mig:

”Något är allvarligt fel nu Åsa-Saga, på riktigt, det är cancer, det är slutet.”

Du kan ju ana euforin och ödmjukheten när det onda då två dygn senare var helt borta!

Jag vill dela med mig till dig om hur det gick till.

För: så här kan healing också se ut.

På riktigt.

Och vem vet – kanske har du någon stockning i ditt liv som du kan bli av med på samma sätt?

 


 

2015 hade fått en stressfylld början.

Jag försöker för det mesta att hålla fokus på det positiva och på visionerna, men, ofrånkomligt: årets första månader hade inte riktigt sett ut som jag skulle önska. Lite för mycket stress, lite för många omständigheter som gjort att mina gränser för ensamhetsbehov och ork inte riktigt hedrats.

I slutet av februari hade jag så en dag plötsligt stickade ont på en liten fläck på huden på mitt vänstra bröst. Jag tänkte att det var något slags hudirritation, så jag provade att smörja med kokosolja, att lägga kamomillomslag och att vara utan bh.

Det hjälpte inte.

Det fortsatte att göra ont.

Lyckligtvis var det inte ont alla dagar.

Men det var ont vissa dagar, och de dagarna blev fler.

Jag lät det bero.

Under mars blev det onda allt mer återkommande, och på en större yta. Hela huden på yttre sidan av vänsterbröstet stack och ömmade.

Jag kände inga knölar och såg inga rodnader eller märken, utan utforskade lindring så gott jag kunde, med hjälp av dagliga omslag med olivolja och droppar av Frankincense och Myrra – två eteriska oljor som är kända för att vara goda för välbefinnandet i till exempel hud och vävnader.

(Det var inte för inte som Frankincense (rökelse) och Myrra ingick i gåvorna som jesusbarnet fick av de vise männen, tänker jag!)

 

 

Så länge olivolja/Frankincense/Myrra-kompresserna var på plats på bröstet var smärtan borta.

Allt väl.

Jag satte ändå en påminnelse till mig själv i kalendern daterad till fyra veckor senare:

7/4 – 2015 : Är smärtan i bröstet inte borta nu så kolla upp och ta tag i det.

Jag ser rätt ofta människor runt mig som låter bli att kolla upp smärtor och symptom för att ”det känns otäckt att få veta”. Bara för att fyra år senare sitta där med något långt längre gånget och långt mer otäckt.

Jag ville inte hamna där.

Jag ville kolla upp.

Om det nu inte gick över av sig själv.

*

Det gick inte över av sig själv.

Början av april kom och det smärtade värre än nånsin.

Omslagen med eteriska oljor som lindrat hjälpte inte längre.

Jag kände fortfarande inga knölar, och det gjorde inte ont när jag klämde eller tryckte på bröstet. Det var bara huden. Eller – ”bara”. Den ömmade ju som stucken av tusen brinnande nålar, bara jag så mycket som nuddade bröstet med armen.

Någonting var alldeles uppenbart fel.

Visst, jag var inne i en period av känslomässigt stressiga omständigheter.

Men jag tänkte faktiskt inte tanken på att det skulle ha något att göra med mitt onda bröst.

Jag tänkte nog snarare att det bara var otur och lagen om alltings jävlighet att det skulle komma samtidigt.

Sambandet mellan bröstet och livet blev i sanningens namn synligt för mig först i efterhand.

*

Men:

Jag hade lovat mig själv att kolla upp det, och nu var det dags.

Projekt Kolla upp / ta tag i.

Jag bokade en tid för kläm och känn och koll på vårdcentralen, och en tid för att utforska möjligheterna till flödesskapande och upplåsning hos min osteopat Kikki.

(I varje välmående persons stödnätverk bör det finnas minst en helhetstänkande kroppsbehandlare, tänker jag. Och Kikki är en av mina. Det finns massvis av osteopater runtom i Sverige för den som är intresserad.)

*


Just osteopatibehandlingen skulle visa sig bli nyckeln.

På ett långt mer omfattande sätt än jag förstod där och då.

Som vanligt hos osteopat-Kikki så förstår jag inte alltid riktigt vad hon gör och varför, men jag litar på henne, och nu denna gång lirkade hon under en timmes tid mjukt mjukt med min bröstrygg och bröstkorg och bäckenet, och höll och behandlade på bröstet.

Det onda var fortfarande ont under behandlingen, men bröstet blev alldeles hett och varmt och jag upptäckte plötsligt att jag grät. Något slags spänning släppte.

Vi var något på spåren.

Efteråt var det emellertid lika ont som innan. Och allt eftersom dagen gick mot kväll så blev det värre än någonsin.

Jag var rädd, uppgiven, ledsen.

(Inom läkning och behandling finns ett fenomen som kallas ”förstförsämring” och som innebär att besväret ofta blir värre innan det blir bättre. Själva försämringen efter att behandlingen påbörjats är alltså i själva verket ett mycket positivt tecken. Men det tänkte jag givetvis inte alls på den där kvällen. Jag vara bara rädd.)

För att hantera mitt pulserande ömmande bröst och för att hantera rädslan (Är det Cancer?! Döden?!!) där jag låg ensam i min lilla stuga så tog jag till en av mina allra finaste räddningsplankor i de lägena:

Meditationen Riding the Wave of Emotion med psykoterapeuten och yogaläraren Stephen Cope.

I verktygslådan jag samlat ihop genom åren för att lära mig hur man känner på känslor och vågar stanna kvar i dem så är den mitt allra främsta verktyg, som har hjälpt mig många gånger förut, genom sorger, kriser och känslostormar.

Så: det blev tjugo minuters guidad inre rundtur, med trygge kärleksfulle Stephen.

Tjugo minuters guidad inre rundtur i kroppen, som visade sig innehålla tårar, sorg och ilska.

Överrumplande mängder tårar, sorg och ilska, rentav.

Var i hela friden hade allt det där ledsna arga legat lagrat nånstans?

Det var inte otäckt att känna på det och släppa ut det. Stephen Cope får det alltid att kännas tryggt, säkert, kontrollerat.

Men – det blev å andra sidan inte heller något bättre i bröstet.

Ändå, den begynnande lilla magkänslan: Jag är något på spåren. Det måste jag vara, med allt det där ledsna som plötsligt kom. Det kanske rentav handlar om känslor det här.

Det kanske handlar om något inuti.

 

 

Det som tidigare varit öm hud på bröstet blev under den natten ett brännande stickande bröst som väckte mig flera gånger, alltmer ackompanjerat av dödsångestens oroliga sånger:

”Det handlar inte om ”något med känslor” Åsa-Saga, det här är inte flum och hittepå, det här är på riktigt, något är allvarligt fel, det är cancer, det är slutet.”

Och morgonen kom utan hopp eller smärtlindring.

Jag hade ju så gärna velat att det skulle hjälpa! Osteopatin, det vi petat i, känslorna som släppts ut..!

Att det skulle vara enkelt, alternativt och lite magiskt..!

Men icke.

*

Lyckligtvis är jag nästan ständigt morgonpigg, och just denna morgon styrd av en gnutta dödsångest jämte rädslan för vad det onda kunde vara så satte jag igång Projekt Hälsan-är-prio:

Citronvatten, nässköljning, nässelshot, ett yogapass, och sedan ännu en meditation med Stephen Cope, från samma fantastiska album.

Nu blev det meditationen The Daily Body Scan.

Och det blev en fantastisk meditationsstund, där jag av Stephen Copes lugna basröst lotsades in i min kropp, in till det som pockade på uppmärksamhet, till bröstet, till det onda som pulserade och sved.

Inåt inåt, och en kvart senare mjukt guidad: ”Vilken form har känslan, vilken färg, vilken struktur, vilka ord skulle du använda för att beskriva den?”

De ord som kom till mig var överträdda gränser, att jag måste försvara mig, ta på mig rustning, att Nej Det Räcker Nu – Backa!

Upp kom minnesbilder från de senaste månaderna, men plötsligt också äldre bilder på samma frekvens – den där obehagliga killen som tog mig på brösten den där gången jag inte ville, den där relationen som helt överträdde mina gränser, alla de där gångerna där mina nej inte till 100% blivit hedrade.

Tårar, ilska, och hela tiden Stephen Cope som kärleksfullt lotsar: ”It’s all ok. There’s nothing you need to control right now. You can let go.”

Lättnaden över att få tillåta allt det där, gråta ut det, släppa taget.

Och – också: Under tårarna en ny bubblande styrka och kraft. Nu räcker det! Den här vintern har det slirat lite, men nu är det nog.

The Daily Body Scan avslutades sedan som vanligt med uppmaningen att skriva dagbok en stund, och formulera det som dykt upp inuti.

Det läkande i att få formulera sig.

Underbart.

*

Och det är nånstans här det hisnande börjar hända:

En knapp timme efter att jag är klar med meditationen, minnesbilderna, gråten och dagboksskrivandet så börjar smärtan i bröstet klinga av.

Framåt eftermiddagen samma dag var den helt borta.

Jag vågade knappt tro att det var sant, vågade inte sätta ord på det av rädsla för att jinxa det så att det kom tillbaka.

Gick där tyst och hemlig och helt smärtfri. Smygande lycka.

Kvällen kom och smärtan var helt borta.

Morgonen efter kom och smärtan var helt borta.

Smärtan var helt borta.

Och jag kunde knappt tro att det var sant.

Euforin! Lättnaden!

*

Ett smärtfritt dygn senare var det dags för min inbokade tid på vårdcentralen. Av de sju veckornas onda hud på bröstet fanns nu inte ett spår.

Jag sittdansade i bilen hela vägen dit, med glad pop och eufori i bröstet. Soligt glad i hågen berättade jag för distriktssköterskan om osteopatin och meditationen och känslorna och… ja. Jag fick väl inte riktigt med henne på tåget, om man säger.

Men jag hade inte ont längre. Det var ett språk hon förstod.

Inget fanns att göra. Och hon kände inga knölar, såg inget konstigt.

Skulle det onda återkomma så skulle jag höra av mig igen och få första tjing till bröstmottagningen på sjukhuset för mammografi och annat.

Absolut.

(Det onda återkom faktiskt efter att hon på ett okänsligt och ganska gränslöst vis känt igenom mina bröst – mera överträdda gränser för kroppen. Det pulserade och sved i vänsterbröstet i bilen på väg hem, men jag förstod vad det handlade om nu, så tårar och ilska släppte taget om det och tog mig tillbaka till smärtfriheten igen.)

Men – att söka sjukvårdshjälp.

Absolut.

Jag känner att den förtjänas att lyftas här, den fantastiska sjukvården vi har tillgång till.

Alternativ hjälp är awesome bortom beskrivning och har hjälpt så många med så mycket. Men det har ju den vanliga sjukvården också. De är liksom bra på helt olika saker.

Att låta den vanliga sjukvården operera bort min brustna blindtarm var inget svårt val. Inte heller var det ett svårt val att självklart gå till osteopat-Kikki för att hjälpa kroppen att läka på ett bra sätt efteråt.

Och hade det inte varit för psykofarmakan som skrevs ut av den vanliga vården så hade jag kanske aldrig klarat mig igenom min depression och fysiska kollaps för tio år sedan.

Och hade det inte varit för kinesiologen, osteopaten, yogaläraren, schamanen, coachen, prästen, tantraläraren, frigörande dans-terapeuten och de andra så hade jag säkerligen inte lyckats läka alltsammans och bli den jag är idag.

Bägge behövs.

Iallafall för mig.

*

Men, och, alltså – bästgrejen:

Det var inte cancer.

Det var.. känslostockning.

Otaliga är ju de böcker och lärare som berättar om hur vi lagrar känslor och spänningar i kroppen och att det kan leda till fysisk smärta – herregud, för mig är det basic!

Iallafall i teorin.

Nu var det ju på riktigt, det var ont bröst och skarpt läge och cancerrädsla, men – det funkade ändå! Det funkade faktiskt. Även i praktiken!

Sju veckors tilltagande nålstickande bröstsmärta, och det som behövdes var en osteopat som satte igång flödet och läkningen, och att jag själv gick in i kroppen och släppte ut ledsnaden och energin som var lagrad där.

*

Vad skulle ha hänt om jag låtit bli?

Om jag låtit det gå och värka i ett år, två år, fyra år?

Vad omvandlas energistockningarna till om vi låter dem vara?

Jag anar, och jag vill inte testa.

Istället står jag här nu.

För det var inte cancer.

Det var inte döden.

Det var känslostockning.

Jag kan knappt beskriva tacksamheten och lättnaden och euforin jag nu känner över livet.

Jag får leva!

Det är bäst.

 

 


 

Nu har du läst allt jag berättat. Vad får du för tankar av det här? Känns det som nonsens som inte har med dig att göra? Eller kanske har du rentav också en läkningsprocess som väntar på att sättas igång och lyftas fram i ljuset?

Isåfall: Ta tag i det, kära du. Skriv ned det i almanackan, bestäm dig, boka en tid där det känns lätt.

Låt det inte bero.

Våra kroppar kan läka så mycket mer än vi tror, bara vi hjälper dem till det.

Jag glömmer det ibland, jag också.

Men det här blev min påminnelse. Till mig själv, och till dig.

Ta tag i det, kära du.

Du kan.

Du vågar.

Det kommer att gå så mycket bättre än du tror.

*

Kärlek, läkning och helhetstänk,

Åsa-Saga