Så var det dags igen. Du har hört det pratas och peppas och nu plötsligt har det plingat till i din mobil eller din facebook:
Inbjudan till fest! Tjohoo! Hela glada jobbgänget ska ses och dricka drinkar och ha det härligt. Skolkompisarna ska ses hemma hos någon och ha mat och sprit och kladdkaka.
Och direkt känner du den lilla rösten inuti dig: Det där vill ju inte jag.
Och i nästa andetag: Men jag borde nog. Jag vill ju inte att de ska tycka att jag är tråkig/töntig/otrevlig. Och jag ska ju vara glad att jag alls blir bjuden.
Och kanske går du. Som så många gånger förut. Och finner dig själv sittandes mitt i stojet och stimmet, kanske med en flaska ganska äckligt öl i handen. Eller med en ölflaska som du hällt ut ölen ur och fyllt med vatten, för att se ut som du är med i gänget trots att du inte vill dricka och i själva verket känner dig tusen mil bort från människorna runt dig.
De pratar om så ytliga saker. Det är så förjordat ointressant. Appar. Sexskämt. Teknikprylar. Relations-ält. Bantning. Teveserier du inte sett. Kändisar du inte bryr dig om. Musiken är dålig och alldeles för hög.
Får du i dig alkohol mildras meningslöshetskänslan en aning. Men är du nykter så är insikten ofrånkomlig: att det förmodligen inte finns något annat som är så själsdödande som att sitta nykter mitt bland onyktra människor du inte känner att du har så mycket gemensamt med.
Helst hade du velat vara hemma. Trula runt i mjukisbyxor, läsa en bok, limma på ditt senaste pysselprojekt, dansa, sticka, rita eller skriva ett brev. Gå och lägga dig tidigt. Helt bara strunta i om de tycker att du är trist.
Du, vet du en sak?
Det är helt okej.
Det är okej att stanna hemma.
Det är okej att inte gå dit.
So what om de tycker att du är trist? So what om de tycker att du är töntig?
Din värld är så mycket större och intressantare, du är värd så mycket roligare saker att göra än att sitta och vantrivas bland onyktra bekanta.
Genom att tacka nej till festen, om det är vad magkänslan vill, så väljer du dig själv. Du väljer att ge näring till det du vill och det du mår bäst av att göra.
Det värsta som kan hända är att några klasskamrater eller jobbarkompisar tycker att du är trist.
Det bästa som kan hända är att de i hemlighet beundrar dig för att du vågar säga det där nejet som de själva också skulle vilja säga.
Och oavsett vad de tycker eller inte så har du valt att vara lite mera mjuk mot dig själv, och lite mera sann. Och det är attraktiva egenskaper på riktigt.
Fortsätter du så – att välja ditt, och välja bort – så kommer du att bli mer och mer stark och strålande och levande. Och har du den inte redan så kommer den att komma – din grupp av människor. Som gillar just det du gillar, som pratar just som du pratar, som förstår dig helt precis. De människor som du alldeles hela tiden längtar att få hänga med. Ljuvligheter!
De finns där ute, jag lovar. Och genom att du är sann mot dig själv och är den du faktiskt är så ger du dem en chans att hitta just dig.
Och tills dess:
Det är helt okej att stanna hemma.
Självkärlek och mjukisbyxor,
Åsa-Saga
*
